Julefrid

Ingenting kan man ta för givet. Det VET vi så väl. Men att veta och inse är två olika saker. Tydligen behöver vi bli påminda ibland. Det gäller i alla fall mig och jag tror inte att jag är något undantag.

Visst är det roligt med julförberedelser. Klappar, mat och pynt vill jag inte vara utan. Men jag kan med övertygelse säga att det är inte detta som är viktigt egentligen  

Den här lille killen saknar jag oerhört mycket. Jag minns alla julaftnar när han fick eget paket under granen. Men det han brydde sig mest om var att han fick vara med. Nära, nära. Helst ligga i knät. Nu är han inte med oss längre. Jag undrar ibland om han får några godsaker i sin hundhimmel. Firar han jul? Kanske finns han inte överhuvudtaget. Inte vet jag.

Men mest påverkas denna jul förstås av att vår lilla mamma inte längre är med oss. Hon är så saknad! Allt blir annorlunda och konstigt. Men förra julen vill jag ändå inte ha tillbaka. Då mådde hon till och från dåligt och vi var i ständig beredskap att åka till akuten om utifall att. (Bilden är tagen för flera år sedan.)

Denna jul kan familjen samlas. Det är ingen självklarhet. Men just nu är det så och jag är så tacksam. Huruvida huset är välstädat, klapparna är välvalda och maten smakar gott är ganska oviktigt. Faktiskt. Det som betyder något är att man kan känna lite julefrid i sitt hjärta. 

Om nästa jul vet vi inget. Bara att det blir annorlunda. För det är ju så livet är. Det blir annorlunda hela tiden. På gott och ont.

Jag önskar att vi alla får uppleva åtminstone en gnutta julefrid. 

Sluta stressa!

Sluta klandra dig för att allt inte är perfekt.

Det är så ointressant. Egentligen.

Julhälsningar

/Lena

Vifta på öronen

Jag har aldrig träffat någon som kan vifta på öronen. Till min förvåning. Det är ju så lätt.

När jag var barn fick jag för mig att det skulle vara kul att kunna detta. Inspirationen kom säkerligen från Saltkråkan där Tjorven försökte lära sig denna konst.

Jag gick helt enkelt fram till en spegel och började leta efter rätt muskel. Där stod jag ett tag. Inte länge. Rätt var det var hade jag hittat "öronmuskeln" och öronen rörde sig upp och ned, båda två eller ett i taget. Det visade sig vara lika enkelt som att vifta på en hand.

Det fungerar dock inte om man samtidigt skrattar. Och det är svårt att låta bli. Ibland har det hänt att någon har nämnt att jag kan vifta på öronen. Då vill alla se. När jag sitter där med skeptiska, nyfikna blickar mot mig känner jag mig som en apa på zoo som ska visa upp konster och blir full i skratt.

Det GÅR alltså att lära sig märkliga saker. Ingen hade sagt till mig när jag var barn att det är ytterst få människor som kan vifta på öronen. Jag trodde istället att detta var en vanlig och viktig sak att kunna. Hade jag fått höra att det inte skulle gå att lära sig så hade jag kanske inte ens försökt?

Men vad ska jag ha denna kunskap till?
Någon som har en bra idé?

Må väl!
/Lena

Blir man sjuk av deodorant?

Gott vill man ju gärna lukta. Som en blomma kanske? Det är nog få av oss som oberörda går omkring och doftar oduschad människa.

Då är det bra med tvål och deodorant. Men hur farligt är det att använda deo? Ibland seglar det upp stora rubriker med varningar om hur sjuk man kan bli.

Vanliga deodoranter innehåller oftast aluminium av något slag:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18093148.ab

Vissa (ofta dyra "fina") deodoranter innehåller triclosan:
http://www.svensktvatten.se

När "experterna" inte är eniga och det ges olika besked om huruvida något är livsfarligt eller ofarligt så brukar jag göra så här - tänka själv. Vad är rimligt? Hur farligt något är att få i sig beror ofta på mängden och individens känslighet.

Det finns deodoranter utan aluminium. Många tycker att de inte är lika effektiva. Men har man behov av en effektiv deodorant varje dag?

Om något sägs vara farligt och om jag bedömer att det verkar rimligt att detta inte är lämpligt att få i sig så frågar jag mig själv om jag kan minska användandet utan att det känns som en stor uppoffring. Om svaret är "ja" så gör jag det. Det behöver inte vara krångligare än så. Oavsett om det gäller kost eller kosmetika eller annat.

När det gäller deodoranter har jag löst det som så att jag använder en "snäll" deo vissa dagar och vanlig (lite mer effektiv?) deo andra dagar. Vips så har jag minskat mängden aluminium som jag får i mig.

(Just nu är den "snällare" deon jag har hemma en från Weleda men det finns många alternativ.)

När det kommer larmrapporter från höger och vänster behöver man inte gripas av panik. Ta reda på lite mer fakta från någon som är insatt. Kunskaper om hälsa bör inte i första hand inhämtas från löpsedlar!!!

Du kan göra mycket positivt för ditt välmående. Det behöver inte innebära att du blir asket. Bara att du varierar och kanske minskar användandet av vissa saker.

Ha en bra dag!
/Lena

Ryktesspridning

Att sprida ett rykte kan kännas harmlöst och ofarligt. Kanske tror man att ryktena är sanna fakta. Kanske tror man att ord som "Jag är inte säker men jag har hört att..." ska göra det hela legalt.

Oavsett så kan rykten skada. Jag hörde en liknelse som jag tycker är så bra.

Att sprida ett rykte är som att gå upp på taket på ett höghus med en dunkudde. Där tar man fram en sax och klipper sönder kudden. Snart är alla fjädrar utspridda och med vindens hjälp kan de färdas långt, långt bort. Några fjädrar kommer att vara fullt synliga, några gömda bland buskar och snår. 

Att ta tillbaka ett rykte är som att samla upp alla dessa dunfjädrar igen.

Att sprida ett rykte är med andra ord ganska lätt.
Att ta de sagda orden tillbaka är omöjligt.

Tänkvärd klokskap, tycker jag.

/Lena

Adventsverser

Jag tycker det är så fint att läsa en liten vers när ljusen tänds i adventsljusstaken. Det blir mer högtidligt då. Överhuvudtaget tycker jag att man gott kan läsa verser och annat lite oftare. "Tomten" kan till exempel med fördel bli högläsning på julafton. Så tycker jag.

Här är några gamla fina adventsverser. Min mamma Gunnel Braxell fick dem av min farmor på 50-talet. Gunnel lärde sina skolbarn dessa fyra verser. Så alla som hade henne som lärare, från Angårds skola till Askimsskolan känner kanske igen dem. Och så vi tre syskon förstås. Vi är uppväxta med dessa vackra ord varje advent:

När första ljuset brinner

står julens dörr på glänt,

och jubelpsalmer klingar

i helig tid, advent.

När andra ljuset glimmar

vi höra löftets ord

om Konungen som kommer

med frälsning till vår jord.

När tredje ljuset tändes 

i kulen vintertid

vi höra himlens klockor

som ringa fröjd och frid.

Vi se i fjärde ljuset

en stjärna underbar

som ger på tidens gåtor

ett evighetens svar.

Beundransvärt

Den här lille sötnosen besökte vår trädgård flera gånger i somras. Fin, fin, tycker jag.

Men nu har vi fått besök av en annan liten varelse. Inte alls lika fin. Och inte ett dugg välkommen. En råtta!

Jo, jag vet att staden är full av dem. Överallt finns det råttor. Det är bara det att vi sällan ser dem. Det lär vara så att råttorna hör till den grupp som har bäst chanser att överleva en stor katastrof i världen. Vi människor lär stryka med ganska lätt. Orättvist.

Jag fick idéer om att bygga ett hinder av något slag så att råttan inte kom in på vår tomt. En granne, som är biolog, skakade bara på huvudet när jag råkade nämna det. Jag visste nämligen inte att råttor kan hoppa. De klara en meter upp i luften utan ansats.

Säga vad man vill om dessa läskiga små varelser, men lite imponerad blir man ju. I alla fall blir jag det. Deras förmågor är beundransvärda, tycker jag.

Alla varelser på jorden har någon uppgift. Även råttor. Antar jag. Säkert behövs de på något sätt.

MEN i min trädgård får de INTE vara. Hur beundransvärda de än är.

Trevlig helg!
/Lena  

Dikt "Du har ett liv"

Visst är det jobbigt att röja ut allt som finns i ett hus. Men också roligt för man kan göra små fynd. Det gjorde jag i dag. Jag hittade en dikt som jag skrivit ned för längesedan. Jag hade helt glömt bort den men mindes att jag tyckte mycket om den en gång i min ungdomstid. Det behövdes inte mer än en genomläsning så kunde jag den utantill - igen. Precis som då, för många år sedan.

Dikten är skriven av en göteborgska som heter Anna Greta Wide. Hon föddes 1920 och dog 1965 enligt en hemsida som jag hittade nu. 

Du har ett liv

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

_

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket skall det inte tjäna till.

_

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du. 

 Nu ska jag se till att inte tappa bort den här fina dikten igen. 

Visst är den bra?!

/Lena

Benskörhet

Jag läste häromdagen att man konstaterat att benskörhet är vanligast i Sverige och Norge. Det verkade som att våra länder utmärkte sig i statistiken.

Min första tanke var då att denna information skulle kunna ge en vägledning till hur man undviker benskörhet. Det måste vara något som skiljer norrmän och svenska från människor i övriga länder. Kan det ha med kosten att göra? Något vi äter? Något vi inte äter? Kan det bero på livsstil eller levnadsvanor? Miljön? 

Visst undrar man. Åtminstone gör jag det. Nu kommer detta att undersökas och man kommer att hitta ett svar så småningom så vi slipper bli bensköra i så hög utsträckning. Trodde jag. Men icke.

Visst skulle det hela utredas. Men endast i syfte att ta fram läkemedel till de som har benskörhet. Jag gissar att läkemedelsföretag var med och betalade notan för undersökningen. Och de är inte så intresserade av att vi inte blir sjuka. Deras intresse ligger i att få fram effektiva läkemedel.

Vilket är bra förstås. Särskilt för alla som redan drabbats.

Men vi som ännu ej blivit bensköra skulle så gärna vilja veta om vi kan göra något för att undvika besvär och lidande som benskörhet för med sig. (Jo, det finns redan rekommendationer. Men det är uppenbart att de inte räcker eftersom vi fortfarande toppar statistiken. Eller?)

Tyvärr är det mycket dyrt med vetenskapliga undersökningar. Någon måste betala notan. Därför får vi nog inget svar på hur och vad vi kan förändra för att undvika sjukdomar.

Detta känns fel, tycker jag. 

Pengarna borde fördelas mer jämnt. 

Lika mycket resurser till utveckling av läkemedel som till 

forskning (samt kraftfulla åtgärder) om hur man undviker att bli sjuk. 

Så tycker jag. 

Ha en bra dag!

/Lena

Tänk om jag valde fel!!!

Har du någon gång tänkt tanken "Valde jag rätt?". I så fall är du i gott sällskap. Jag gissar att vi är många som har oroat oss över de val vi har gjort i livet. Stora och små. "Tänk om jag valde fel!". Hemska tanke! 

Ibland finns det verkligen val som är rätt och fel. När vi plockar svamp är det till exempel oerhört viktigt att vi väljer rätt och plockar ätbara och inte giftiga svampar. 

Men de flesta val vi gör i livet är inte lika enkla att etikettera med "rätt" eller "fel". De är alltid rätt i stunden. När vi väljer. Kanske ångrar vi oss efteråt och tänker "Om jag bara valt annorlunda". Men det där är en tanke som tar massor med energi och kanske skapar både oro och ångest. 

Ibland går det att ändra sig och göra ett nytt val. Då ska man förstås göra det om man vill. Men oftast vet man inte säkert hur bra eller dåligt valet var förrän långt senare när man har facit i hand. Ska man kunna bedöma sitt val så behöver man kunna se in i framtiden och dessutom kunna se en framtid där man gjorde ett annat val. Sedan jämföra dessa två. Ganska orimligt, eller hur? Jag har varit med om att ett dåligt val har visat sig vara riktigt bra, men först långt senare. 

Nuförtiden ifrågasätter jag mina egna tankar när de försöker övertala mig om att jag borde valt annorlunda. "Hur kunde du välja så fel?", säger de till mig. Då svarar jag att den som lever får se, om det var rätt eller fel, och sedan talar vi inte mer om det, mina tankar och jag. 

/Lena  

Tankar om livet

Först är där en knopp, sedan en blommande blomma som så småningom, garanterat, skoningslöst och utan undantag vissnar. Innan vintern har hela växten skrumpnat och till nästa sommar har den blivit näringsrik jord som gör att frön kan gro och växa upp till nya blommande växter. 

Så håller det på. Vare sig vi vill eller inte. Det är inte bara blommande växter utan även vi människor som ingår i samma kretslopp. 

Här  sitter jag och tänker på alla gånger jag har diskuterat med min mamma vad som borde sorteras bort och slängas. Men många saker ansåg hon var viktiga och därför måste få finnas kvar. Nu skall allt sorteras och tas om hand, skänkas eller slängas. I graven kan man inget ta med sig. Värdet på de världsliga tingen förändras. Vad är viktigt på riktigt?

Antagligen konstaterar man efter sitt jordeliv att man har tagit många saker på allt för stort allvar. Det finns mycket som egentligen, om man noga tänker efter, inte är viktigt alls. Åtminstone inte tingen. De är världsliga. Relationer är det annorlunda med. De har betydelse. Antagligen ser vi annorlunda på dem med lite distans till livet. Kanske blir det mindre viktigt att ha rätt och mer viktigt att bara umgås och ha trevligt. 

Allt är bara till låns. En dag ska allting lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte minnen. De finns kvar så länge den de bor hos lever. 

Det är en märklig känsla att ta fram saker som ägaren tyckte var riktigt bra-att-ha och konstatera att det får gå direkt till slängsäcken. Ena dagen kan en lapp med skriven text vara ovärderlig och nästan livsnödvändig för att nästa dag förpassas till pappersinsamlingen.

"Den som lever får se." 

Men kanske kan även den som inte gör det få se både det ena och det andra?

Om detta vet vi så lite. 

Vi kan bara tro med mer eller mindre övertygelse. 

Man föds och man dör.

Det är det enda vi vet med säkerhet. 

Vad som händer däremellan är viktigt. 

Men kanske borde vi ändå inte ta det med förlamande stort allvar?

Allt gott!

/Lena

  

Filmsnutt: Mental vila

Jag väntar med spänning på min lilla fotobok. Den ska komma vilken dag som helst. Flera av bilderna satte jag ihop och gjorde en liten "filmsnutt" på youtube. Fantastiskt vad man kan göra med ny teknik. Några knapptryck och så finns där bilder och musik. 

Här kan du se resultatet:

Mental vila

Tyvärr fungerar inte allt lika lätt. Jag köpte nyligen en ny dator. Betalade för att få installationer gjorda. Ville slippa sitta med sådant själv eftersom jag vet att det ofta krånglar och tar tid. Men nu sitter jag här i alla fall med ett olöst tekniskt problem. Den separata DVD-spelaren som jag köpte var enligt försäljaren "bara att köra igång". Men icke. Här krävs en app som måste köpas. Suck! "Nej då, det är bara att ladda ned gratis programvara", sa de när jag ringde. Jo, men då protesterar Norton. Här sitter jag med ny dator och ny DVD-spelare men kan inte spela upp en DVD-film.

Det är DÅ det känns skönt att luta sig tillbaka och titta på "Mental vila". Samla lite krafter och positiv energi. Ta datorn och DVD-spelaren under armen och hoppas på att någon av ynglingarna på Inet kan tänka sig att hjälpa tanten. 

Ha en bra dag!

/Lena 

Medberoende

"Medberoende" är ett ganska nytt ord. I alla fall så fanns det inte när jag var barn. Nu är ordet aktuellt och i dagarna startar en serie på TV om att vara en sådan - en medberoende. 

Den som är medberoende blir inte sedd eftersom den som är beroende tar så stor plats. Ungefär som att man inte ser den snart helt utblommade triften eftersom uppmärksamheten går till det betydligt mer spännande och föränderliga, ibland farliga, havet. 

Det är inte heller så mångas uppmärksamhet som går till den ointressanta och "skräpiga" strättan. 

Men om man låter det där som syns och hörs så väl få vara i bakgrunden ett tag så kanske man upptäcker något nytt och fint. En blomma på den halvvissna vresrosbusken kan vara oerhört vacker. Det är bra att man låter den som är medberoende få ta lite plats för en gångs skull. Det behövs! Anledningen till att jag är lite extra förtjust i allt det där i naturen som inte syns så väl är nog för att jag känner någon slags gemenskap.  

Men man får se upp så man inte sätter en etikett på människor och sedan tror att alla medberoende är likadana. Det är lika osant som att alla invandrare eller alla alkoholister skulle vara identiska. Stenarna i havet har mycket gemensamt eftersom de alla är stenar och ligger i vattnet. Men de är också mycket olika och alla har sin egen identitet. 

Må gott!

/Lena

Hotfullt

Häromveckan kunde man i Göteborg med omnejd förundras över de enorma moln som plötsligt svepte in över en annars helt blå och fridfull himmel. Det var inte svårt att räkna ut att det var oväder på gång.  

Snart fick vi uppleva blixtar som i alla fall jag aldrig sett förut. Himlen lystes upp gång på gång. Inte bara någon enstaka blixt utan mängder av dem hela tiden. Det tycktes aldrig ta slut. En gång slog det ned i närheten och huset skakade. Men för övrigt var det långt borta och man kunde njuta av skådespelet. Vackert och lite skrämmande på samma gång. 

Ibland är själva livet just så. Man anar att det drar in ett oväder. 

Inget kan man göra för att stoppa det.

Bara anpassa sig och acceptera. 

Mitt i allt känns det ändå tryggt att veta att ovädret drar bort.

Förr eller senare.

Solen kommer att titta fram och vädret kommer att bli njutbart igen. 

Visst är det bra!

Ha en go dag!

/Lena

Skärgårdsbesök pingsthelgen

Hej alla!


Tyvärr kan jag fortfarande inte lägga in bilder i min blogg.
Beklagar detta.


Men här kommer lite info i alla fall:

Till helgen blir det aktiviteter i hela skärgården.

Kommunen vill att ännu fler ska upptäcka våra underbart vackra öar.

Upplev skärgården

På Rörö händer flera saker.

Bland annat ska jag vara med på ett hörn, i sällskap med Nordö Slöjd.

Den som vill får info o tips för att kunna

gå sin egen MINDFULNESSPROMENAD

i naturreservatet på Rörö.

Min bok "Naturens gåvor" får skärgårdspris (sänkt) denna helg.

Varmt välkomna!

Lörd 7 o Sönd 8 juni kl 11-15

/Lena

Den ädla konsten att flanera

 

Det är skönt att bara flanera.

Utan något speciellt mål.

Att ha kameran med men inte leta efter något speciellt.

Bara se vad som dyker upp.

 

En vacker sten i vattenbrynet.

Som får vågorna att klucka.

Som skimrar i många olika färger.

 

En "vide" av något slag.

Som känns så mjuk om man stryker den mot kinden.  

 

En mås som kommer flygande i full fart och ska landa på kajkanten.

Vilken precision det kräver.

Men ser hur vingarna får jobba för att stoppa farten och hålla höjden.

Undrar hur mycket den har övat?

Undrar hur många gånger den har missat och fallit ned i vattnet?

 

Denna gång gick det utmärkt.

Landningen lyckades.

 

Ja, så där kan man flanera och upptäcka.

Se saker som inte är så märkliga.

Men ändå helt fantastiska!

 

Ha en bra dag!

/Lena

Du är dum och ointressant!

 

Ibland är det väldigt bra att göra en snabb och tvärsäker bedömning, till exempel: om du ser ett litet barn som håller på att springa rätt ut i en gata, om du träffar en mycket hotfull person, om du håller på att tappa en dyr och ovärderlig kristallskål.

Men ofta är det inte nödvändigt att döma så snabbt. Ändå gör vi det. Sedan är vi inte särskilt benägna att ändra oss.

Vi delar direkt in personer och händelser i bra eller dåliga. Detta gör livet enkelt för oss. Det blir mer hanterbart. Men kanske är det inte helt smart. Vi riskerar att gå miste om saker här livet.

Ett tips är att man först och främst ser till att bli medveten om varje gång man värderar och dömer. (Du kommer att märka att du gör det hela tiden.) Sedan försöker ge sig själv en liten paus, ta ett andetag, innan man värderar. Om det nu överhuvudtaget är nödvändigt att göra det.

Våra värderingar är ingen exakt vetenskap. De är inte helt överrensstämmande med verkligheten. De säger kanske mer om oss själva än det vi värderar.

Vi riskerar att gå miste om positiva saker i livet om vi alltför snabbt värderar allt och alla.

Det tar energi att hela tiden göra tvärsäkra värderingar. Spara din energi till annat.

Tror du mig inte? Jag kan berätta om en gång när jag träffade en person som direkt dömde ut mig och trodde han var smart. Det var han inte. (Ja, jag vet att jag nu gjorde en bedömning. Men den var genomtänkt i alla fall.)

Jag var på en mingelträff. Där fanns ett par hundra människor. De flesta hade egna företag och ville knyta nya kontakter. Jag gick fram till en man som stod i ett hörn. Han berättade att han sålde kaffemaskiner till stora och medelstora företag. "Vad sysslar du med?", undrade han. Jag sa att jag hade eget företag och höll i mindfulnesskurser. "Jaha", sa han besviket och flyttade blicken från mig och till den övriga församlingen. Han ville helt klart att jag skulle gå eftersom jag inte var en blivande kund. Han dömde mig direkt som ointressant. Ingen att ödsla tid och energi på. Han kunde inte haft mer fel.

Jag ville inte köpa en kaffemaskin till mitt företag. Det var sant. Men jag är gift med en person som är den som driver inköp och skötsel av kaffemaskiner på ett medelstort företag. Och just nu hade deras kaffemaskin gått sönder. En ny skulle kanske behöva köpas. Dessutom visade det sig att mannen som sålde kaffemaskiner hade sitt kontor ett stenkast från huset där vi bor.

Jag var länken till en potentiell kund.
Killen missade det totalt eftersom han var så snabb med att värdera mig som ointressant.

Jag minglade vidare. Killen med kaffemaskiner stod kvar och hoppades att någon skulle komma fram till honom som var värd hans tid och intresse. Jag såg aldrig att någon gjorde det.

Det här är nog inte den enda personen som missar en möjlighet bara för att hen är alltför snabb med att döma. Jag gissar att både du och jag har gjort alldeles för snabba och tvärsäkra bedömningar många gånger.

"Du är ointressant och dum för du står i vägen för andra som kan komma fram till mig", var kaffekillens bedömning om mig. Synd att han inte istället anmälde sig till en kurs hos mig i mindfulness. Då hade han fått öva sig i konsten att inte värdera.

Ha en bra dag!
/Lena

Tacksamhet - en underskattad sysselsättning

 

Vi borde kanske syssla med det lite oftare -

att känna tacksamhet.

 

Då tänker jag i första hand på de där små sakerna i våra liv som vi kanske ofta missar och inte lägger märke till.

 

Att sitta med armarna i kors och invänta de stora händelserna innan man tillåter sig själv att vara tacksam innebär ofta att man får göra just det - vänta.

 

 

Istället för att ta det mesta för givet så skulle man kunna uppmärksamma det lite grann och pröva om man inte skulle kunna vara lite tacksam. Känna tacksamhet för att: man just idag känner sig hyfsat frisk, bilen startade, man kan känna smaken av det man äter, man kan gå, man fick en kram från sitt barn, fåglarna kvittrar, knopparna växer ...

 

Listan kan göras oändlig.

 

Vissa dagar inträffar kanske inget av detta. Då kan man trots allt vara tacksam för att man vaknade på morgonen, att man kan andas och att hjärtat slår.

 

Om man tränar sig i att känna tacksamhet så mår man ofta bättre, blir en gnutta lyckligare och får lite mer energi.

 

Kanske att man då orkar lite mer och en aning lättare kan ta konflikter, vara en god medmänniska, genomföra nödvändiga förändringar i livet.

 

Jag kan inte lova.

Men visst är det värt ett försök.

 

Ha en bra dag!

/Lena

 

 

Tävling?

 

Det tävlas mycket nu.

OS och melodifestival är bara ett par av tävlingarna vi följer.

Underhållande och spännande.

 

Men det kan bli för mycket av det goda.

Hela livet kan ibland kännas som en enda stor tävling.

Vem har dyrast bil, mest välartade barn, högst lön och finaste jobb?

Vem är snyggast och mest vältränad?

Vem är lyckligast?

 

Bästa medicinen mot sådana tankar är att gå ut i naturen, tycker jag.

 

En fjäder som någon har lämnat på en buske.

Inte är det väl intressant att börja värdera den?

 

En vy, med frusen vass, över en något frusen sjö.

Den är som den är

 

Tunn ishinna som ligger kvar som ett täcke över marken.

Den behöver inte jämföras.

 

 

 

 

Jag går förbi ett berg med vackra ådringar.

Stannar och beundrar dem ett tag.

Alla färger och vackra mönster.

Tar en bild.

 

Inte 17 börjar jag fundera på om det kanske finns

ett ännu vackrare berg någon annanstans.

 

 

 

Här sticker en bränd pinne upp.

Rester från en bränd buske (en).

Den ser fin ut på något sätt.

 

 

Fin är även denna pinne.

Fast på ett annat sätt.

 

Naturen är som den är.

Fin och olika.

Här lyser tävlingen med sin frånvaro.

Det enda som lyser från och till är solen.

Det är gott att vara här.

För kropp och själ.

 

Hälsningar från Lena

 



Filmsnuttar på You Tube

Kika gärna på två korta filmsnuttar som jag har gjort och lagt upp på YouTube.

(De har varit låsta under en tid men nu fungerar de igen.)

Båda handlar om medveten närvaro.
Alla foton kommer från naturreservatet på Rörö.

Varmt välkommen att titta!

Sinnesrobönen

Medveten närvaro

Rara räkor

 

I dagens tidning kunde man läsa att det kommit ut nya uppgifter om vilka fiskar och skaldjur man ska äta och vilka man bör undvika. Valet har inte med hälsan att göra utan det faktum att vissa arter håller på att ta slut. De riskerar att bli utfiskade. Vi blir uppmanade att göra rätt val för att "hjälpa till att minska utfiskningen av våra hav".

 

http://www.wwf.se/source.php/1551017/WWF_Fiskguide_mini_2014.pdf

 

 

Räkor, som är så underbart gott, är nu rödmarkerade med texten "låt bli".

Näe! Nu blir jag inte glad!

 

När jag köper fryst fisk eller skaldjur så tar jag de med en blå fisk på sig (MSC) eller KRAV-märkta. Jag tycker det är bra att man som konsument utnyttjar sin möjlighet att påverka efterfrågan. Det som inte köps kommer inte heller att produceras och säljas. Så är det ju.  

 

Samtidigt tycker jag inte det är rätt att alltför mycket ansvar ska läggas på konsumenterna. Att vissa fiskar och skaldjur riskerar att bli utfiskade måste väl ändå bero på att de som har bestämt kvoter, eller de som fiskar upp dem ur havet, har tänkt eller gjort fel.

 

Ansvaret måste väl ändå i första hand ligga där? Annars tror jag det blir väldigt svårt att få någon rätsida på det hela. Man borde, tycker jag, på ett tidigt stadium ha sett att en viss fisk håller på att minska alltför mycket. Någon ansvarig borde då ha slagit näven i bordet och sagt stopp.

 

Jag vet inte alls hur det går till i denna fiskerivärld. Säkert finns där många viljor, mycket att ta hänsyn till och pengar att tjäna.

 

Lite orättvist kan jag tycka att det känns när de som bestämmer har gjort fel och så läggs en massa ansvar över på oss konsumenter att rätta till det genom att inte köpa varan. Detta är inget unikt för fiskenäringen utan gäller mat och kläder och mycket annat.

 

Jag tycker helt enkelt att den som har gjort fel och den som har makt och pengar är den som ska ha ansvar för att ställa allt tillrätta igen.

 

Jaha, nu har jag fått gnälla lite.

Känns faktiskt bra.

 

Jag vill kunna äta räkor med gott samvete.

Det är allt jag begär.

Är det för mycket?

 

Ha en bra dag!

/Lena