Grundkurs i mindfulness på Rörö

I går hade vi första träffen i "grundkurs i mindfulness" på Rörö. Vi är sex personer som ska träffas fem gånger för att göra övningar och gå igenom grunderna i mindfulness.

Vill du se en bild på oss? Kika här: http://rorolillao.blogspot.se/ Anne hade med sig kameran och passade på att föreviga vårt möte.

Förhoppningsvis är vädrets makter med oss så att vi kan ha åtminstone några träffar utomhus. Självklart söker vi oss då till naturreservatet på Rörö´s västsida. Där ska vi använda alla våra sinnen, fokusera på vår andning och kanske äta ett russin...

Det är så stimulerande och givande att få förmånen att hålla i denna typ av kurs för intresserade deltagare. Även jag lär mig en massa saker varje gång. Nya intryck! Nya reflektioner! Nya frågor!

Jag hoppas och tror att det kommer att slå väl ut med mindfulnesskurs på Rörö. I så fall blir det fler tillfällen. Den fantastiska naturen som är så energirik och läkande är det perfekta klassrummet för denna typ av aktiviteter, tror jag.

Jag klurar på om det skulle gå att ordna en halvdags mindfulnesskurs för alla som är intresserade på Rörö senare i sommar. Hör av dig om du skulle vilja delta!

Allt gott önskar jag dig!

"Gud ska rädda mig!"

Det finns en berättelse som handlar om en fundamentalist som vägrar ta emot hjälp från sina medmänniskor utan istället väljer att invänta räddning från Gud. Det finns flera varianter av denna historia.

Översvämning hotar en by. Polisen kommer till huset där en man bor och erbjuder evakuering. "Nej, det behövs inte för Gud kommer att rädda mig!", svarar då mannen. Vattnet steg. En båt kommer förbi och mannen får frågan om han vill åka med. Svaret blir detsamma. "Nej, Gud ska rädda mig!". Snart är vattennivån så hög så mannen får ger sig upp på taket. Då kommer en helikopter för att rädda honom. "Det behövs inte! Gud kommer att rädda mig!", säger mannen och sitter kvar på sitt tak. Till slut drunknar mannen. När han kommer till Gud så är han mycket besviken. "Varför räddade du mig inte?". Då tittade Gud på mannen och suckade. "Jag skickade dig en polisbil, en båt och en helikopter!".

Kan du känna igen dig i berättelsen?
Oavsett livsåskådning så tror jag att berättelsen kan säga oss något. Är det inte så att vi ganska ofta stirrar oss blinda på det som vi tror eller önskar ska komma.
"Det ska bli bättre sedan om bara..."

Vi fokuserar på vår bild av framtiden.
Vi ser inte det som är.

Kanske tycker vi att livet är bra orättvist. Kanske finns där ett uns bitterhet över det som livet inte har skänkt oss. Men tänk om det är så att livet ger oss saker hela tiden. Fast vi inte ser det. För vi är så fokuserade på att invänta något helt annat.

Kan det vara så?

Midsommarhälsning!

FIN MIDSOMMAR

TILL ER ALLA!

Glad midsommar!

GLAD MIDSOMMAR TILL ER ALLA!

Midsommarafton är en perfekt dag för att öva mindfulness.
Speciellt om det regnar!
Det ska det visst göra här på västkusten. Så vi kan vara lite extra tacksamma eftersom vi får mycket mindfulnessträning.

Regn i sig är vare sig bra eller dåligt. Det är alldeles nödvändigt för att växterna ska kunna växa, djuren ska kunna dricka och att vi ska få vatten i våra kranar. Men kanske inte lika nödvändigt om man tänkt sig att vara ute i tunna sommarkläder under en strålande sol och fira midsommar.

Lidande uppstår när vi inte accepterar att det är som det är. Regn och blåst i sig behöver alltså inte innebära att vi mår dåligt och är missnöjda.

Få av oss kan påverka vädret. Jag vet inte någon som kan det. En regnig midsommar ger oss många möjligheter att öva förmågan att acceptera att det är som det är. Just nu! Om vi håller fast i vår föreställning om att det BORDE vara sol och värme på midsommar så kommer regn och blåst att få oss att må dåligt. Men om vi fullt ut accepterar att vädret är som det är och inte tänker på hur vi tycker att det borde vara så finns inget lidande.

ACCEPTERA att vädret är som det är - därför att det är så det är - just nu!
SLÄPP TAGET - om föreställningar kring hur det borde vara och tankar om det som inte kan göras när det regnar.
SLUTA DÖMA vädret. Det är varken bra eller dåligt. Det bara ÄR.

 Lättare sagt än gjort?
Ja, det tycker i alla fall jag.
Men jag ska försöka.
Jag ska låta midsommar bli en del i min mindfulnessträning.

Lycka till!

Bästa stressdämparen: "NU"!

Bakom varje glad student står en nöjd - men lite stressad - mor!
Jag tror att det är ganska vanligt.
Beskrivningen stämmer åtminstone in på mig själv.

Det är roligt med studenttider! Studenterna är glada och bekymmersfria. Just då i alla fall! Föräldrarna däremot har hundra saker som snurrar runt i huvudet. Tider som ska passas. Gäster som ska uppvakta. Mat som ska dukas fram. Mycket som ska klaffa.

Hur ska man hinna?
Kommer gästerna att få plats?
Kommer det att regna eller kan man sitta ute?
Kommer maten att räcka?
Är den god?

När jag kommer in i detta tankesnurr så finns det bara EN sak som hjälper.

Jag andas djupt och tar mig till mitt NU!

NU ska jag umgås med den nyss "utspringda" studenten.
Inget annat!

NU ska jag ta fram maten ur kylskåpet.
Inget annat!

NU ska jag byta några ord med just den här gästen.
Inget annat!

Livet blir hanterbart när man bara tar hand om ett NU i taget. Nämligen det nuet som finns. Det som är bara just NU.

Så enkelt!
Så genialt!
Så lätt att glömma bort!

Prata bör man

Har du lagt märke till den där inre rösten i ditt huvud som allt som oftast påpekar att livet borde vara annorlunda? Att du borde vara på ett annat sätt! Som klandrar dig för alla dina fel och brister! Som ständigt påminner dig om andra som minsann lyckats mycket bättre än du. Rösten som älskar att prata om allt som har med oro, ångest och bitterhet att göra. Rösten som njuter av att älta!

Jag har nyligen läst ut en bok som heter "Min stroke" och är skriven av Jill Bolte Taylor. Hon är hjärnforskare som vid 37 års ålder får en stroke. Ett blodkärl brast i den vänstra hjärnhalvan. Hon beskriver hur det är att leva när enbart den högra hjärnhalvan fungerar.

Med hjälp av envishet, gedigen kunskap om hjärnan och ovärderlig hjälp från andra personer lyckas hon ta sig tillbaka till ett normalt liv. Men det var inte enbart behagligt att få tillbaka alla funktioner i den vänstra hjärnhalvan. Där sitter nämligen bland annat den där "inre rösten".

"Att bestämma sig för att inre verbala förolämpningar inte är acceptabla är enligt min mening första steget på vägen mot djup inre frid."

Hon ger tips på hur hon gör för att inte ge fritt spelrum åt den inre rösten. Hon pratar med den! Hon pratar med sin vänstra hjärnhalva! Högt! "Det räcker nu! Lägg av!" Hon säger det med eftertryck, med uppriktig känsla och ibland använder hon även sitt kroppsspråk för att visa att hon menar allvar.

Det här ska jag prova nästa gång mina tankar hakar upp sig och upprepar sitt meningslösa men energikrävande budskap som en tjattrande papegoja. "Du tjatar och överdriver! Det du säger är inte sant!" Undrar hur den inre rösten reagerar på det budskapet?

Har du några andra trix som fungerar för att få tyst på den tjatiga papegojan i huvudet?
Testa gärna att prata med den!

Lycka till!

Var finns skönheten?

När man blir lite fotograferings-galen så tar man kort på allt. Varför inte en vissen maskros, tänkte jag? Så det gjorde jag! (Mitt promenadsällskap hade för längesedan tröttnat på mig och gått hem.)

När jag satte mig vid datorn för att titta på mina kort så var jag framförallt nyfiken på att se resultatet av olika vackra blommor som jag fotograferat. Men till min förvåning var det helt andra kort som imponerade allra mest på mig - de som föreställde utblommade maskrosor.

Har du sett hur vackra de är?!!!
Dessa "fiender" som vi gör allt för att besegra. Vi gräver bort dem så fort vi kan. Om vi ändå får se en utblommad maskros i vår rabatt eller gräsmatta, full med fiende-frön, så ser vi det som ett misslyckande. Så slarvigt att vi missat ta bort denna förfärliga gula sak!

Men ärligt talat - varför låter vi inte maskrosorna bara vara?!
Varför har vi bestämt att de ska bort till varje pris?
Är det för att vi tycker att de är fula?

Skönheten sitter i betraktarens öga!

Jag har gått förbi så många maskrosor i mitt liv.
De har inte symboliserat skönhet. Inte i mina ögon!

De utblommade maskrosorna har inte förändrats.
Det är mitt sätt att se på dem som är annorlunda numera.

Hur många "maskrosor" går vi bara förbi varje dag? Utan att se dem! Vi är så upptagna med att söka efter något annat. Något bättre, finare, vackrare...

Du har hört detta många gånger, eller hur? Det har jag också. Men man behöver bli påmind. Och man behöver förvandla "vetandet" till förståelse och insikt för att det ska göra skillnad.

I dag ska jag leta upp fler "maskrosor". Jag tror att det finns många!

Jag hoppas att du också hittar en i dag!
Lycka till!