Julefrid

Ingenting kan man ta för givet. Det VET vi så väl. Men att veta och inse är två olika saker. Tydligen behöver vi bli påminda ibland. Det gäller i alla fall mig och jag tror inte att jag är något undantag.

Visst är det roligt med julförberedelser. Klappar, mat och pynt vill jag inte vara utan. Men jag kan med övertygelse säga att det är inte detta som är viktigt egentligen  

Den här lille killen saknar jag oerhört mycket. Jag minns alla julaftnar när han fick eget paket under granen. Men det han brydde sig mest om var att han fick vara med. Nära, nära. Helst ligga i knät. Nu är han inte med oss längre. Jag undrar ibland om han får några godsaker i sin hundhimmel. Firar han jul? Kanske finns han inte överhuvudtaget. Inte vet jag.

Men mest påverkas denna jul förstås av att vår lilla mamma inte längre är med oss. Hon är så saknad! Allt blir annorlunda och konstigt. Men förra julen vill jag ändå inte ha tillbaka. Då mådde hon till och från dåligt och vi var i ständig beredskap att åka till akuten om utifall att. (Bilden är tagen för flera år sedan.)

Denna jul kan familjen samlas. Det är ingen självklarhet. Men just nu är det så och jag är så tacksam. Huruvida huset är välstädat, klapparna är välvalda och maten smakar gott är ganska oviktigt. Faktiskt. Det som betyder något är att man kan känna lite julefrid i sitt hjärta. 

Om nästa jul vet vi inget. Bara att det blir annorlunda. För det är ju så livet är. Det blir annorlunda hela tiden. På gott och ont.

Jag önskar att vi alla får uppleva åtminstone en gnutta julefrid. 

Sluta stressa!

Sluta klandra dig för att allt inte är perfekt.

Det är så ointressant. Egentligen.

Julhälsningar

/Lena

Vifta på öronen

Jag har aldrig träffat någon som kan vifta på öronen. Till min förvåning. Det är ju så lätt.

När jag var barn fick jag för mig att det skulle vara kul att kunna detta. Inspirationen kom säkerligen från Saltkråkan där Tjorven försökte lära sig denna konst.

Jag gick helt enkelt fram till en spegel och började leta efter rätt muskel. Där stod jag ett tag. Inte länge. Rätt var det var hade jag hittat "öronmuskeln" och öronen rörde sig upp och ned, båda två eller ett i taget. Det visade sig vara lika enkelt som att vifta på en hand.

Det fungerar dock inte om man samtidigt skrattar. Och det är svårt att låta bli. Ibland har det hänt att någon har nämnt att jag kan vifta på öronen. Då vill alla se. När jag sitter där med skeptiska, nyfikna blickar mot mig känner jag mig som en apa på zoo som ska visa upp konster och blir full i skratt.

Det GÅR alltså att lära sig märkliga saker. Ingen hade sagt till mig när jag var barn att det är ytterst få människor som kan vifta på öronen. Jag trodde istället att detta var en vanlig och viktig sak att kunna. Hade jag fått höra att det inte skulle gå att lära sig så hade jag kanske inte ens försökt?

Men vad ska jag ha denna kunskap till?
Någon som har en bra idé?

Må väl!
/Lena

Blir man sjuk av deodorant?

Gott vill man ju gärna lukta. Som en blomma kanske? Det är nog få av oss som oberörda går omkring och doftar oduschad människa.

Då är det bra med tvål och deodorant. Men hur farligt är det att använda deo? Ibland seglar det upp stora rubriker med varningar om hur sjuk man kan bli.

Vanliga deodoranter innehåller oftast aluminium av något slag:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18093148.ab

Vissa (ofta dyra "fina") deodoranter innehåller triclosan:
http://www.svensktvatten.se

När "experterna" inte är eniga och det ges olika besked om huruvida något är livsfarligt eller ofarligt så brukar jag göra så här - tänka själv. Vad är rimligt? Hur farligt något är att få i sig beror ofta på mängden och individens känslighet.

Det finns deodoranter utan aluminium. Många tycker att de inte är lika effektiva. Men har man behov av en effektiv deodorant varje dag?

Om något sägs vara farligt och om jag bedömer att det verkar rimligt att detta inte är lämpligt att få i sig så frågar jag mig själv om jag kan minska användandet utan att det känns som en stor uppoffring. Om svaret är "ja" så gör jag det. Det behöver inte vara krångligare än så. Oavsett om det gäller kost eller kosmetika eller annat.

När det gäller deodoranter har jag löst det som så att jag använder en "snäll" deo vissa dagar och vanlig (lite mer effektiv?) deo andra dagar. Vips så har jag minskat mängden aluminium som jag får i mig.

(Just nu är den "snällare" deon jag har hemma en från Weleda men det finns många alternativ.)

När det kommer larmrapporter från höger och vänster behöver man inte gripas av panik. Ta reda på lite mer fakta från någon som är insatt. Kunskaper om hälsa bör inte i första hand inhämtas från löpsedlar!!!

Du kan göra mycket positivt för ditt välmående. Det behöver inte innebära att du blir asket. Bara att du varierar och kanske minskar användandet av vissa saker.

Ha en bra dag!
/Lena

Ryktesspridning

Att sprida ett rykte kan kännas harmlöst och ofarligt. Kanske tror man att ryktena är sanna fakta. Kanske tror man att ord som "Jag är inte säker men jag har hört att..." ska göra det hela legalt.

Oavsett så kan rykten skada. Jag hörde en liknelse som jag tycker är så bra.

Att sprida ett rykte är som att gå upp på taket på ett höghus med en dunkudde. Där tar man fram en sax och klipper sönder kudden. Snart är alla fjädrar utspridda och med vindens hjälp kan de färdas långt, långt bort. Några fjädrar kommer att vara fullt synliga, några gömda bland buskar och snår. 

Att ta tillbaka ett rykte är som att samla upp alla dessa dunfjädrar igen.

Att sprida ett rykte är med andra ord ganska lätt.
Att ta de sagda orden tillbaka är omöjligt.

Tänkvärd klokskap, tycker jag.

/Lena