Första gången jag fick höra att "tankar är bara tankar" och att man inte ÄR sina tankar så blev jag lite irriterad. Jag tyckte det var helt fel! Jag blev nästan förolämpad! Att kunna tänka har alltid varit det viktigaste för mig. Det är då man kan prestera både i skolan och på jobbet. Vad är jag om jag inte är mina tankar???
Men att tankar bara är tankar innebär inte att de är oviktiga! Tvärtom!
Vi kan göra mycket gott med hjälp av våra tankar. Både för oss själva och andra. Tankens kraft är stark! Mycket stark! Så länge tankarna gynnar oss så är det bra. Det är när tankarna drar iväg med oss som det kan uppstå problem.
Det händer saker hela tiden i livet. Det som påverkar oss mest är inte händelserna i sig utan våra tankar om dem.
Hur vi tar det är viktigare än hur vi har det.
Vad händer om du får en utskällning av en kollega på jobbet?
Startar det upp tankar inom dig om att du inte är kompetent? Att du inte är omtyckt?
Eller tänker du att det var bra att du fick reda på att du gjort fel - så att du kan göra annorlunda i fortsättningen?
Eller tänker du att din kollega nog inte mår så bra? Kanske du skulle bjuda ut henne på lunch för att prata i lugn och ro?
Din reaktion beror på dina tankar om händelsen. Hur du uppfattar händelsen beror på ditt "filter". Vilket i sin tur beror på mängder med saker. Bland annat dina tidigare erfarenheter och hur du mår.
När tankarna drar iväg med dig och livet blir allmänt deppigt - det är då du har nytta av att kunna se tankar som "bara tankar". Det blir lättare att se neutralt på händelsen. Vad hände - egentligen? Finns det alternativa sätt att uppfatta händelsen på? Kanske att min första reaktion inte är den enda "rätta" och sanningen?
Enkelt i teorin!
I praktiken kan det vara allt från lätt till jättesvårt!
Därför behövs träning!
Lycka till!
(OBS! Jag pratar här om vardagliga händelser och psykiskt "friska" människor. Inte om svåra trauman eller liknande!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar