Något av det mest hoppingivande och trösterika som finns - enligt mig - är knoppar. Av alla de slag. Det spelar inte så stor roll vad det kommer att bli av den lilla knoppen, eller det lilla skottet, eller den lilla växten. Det viktiga är att de har kämpat sig fram. Trots allt!
Efter denna ovanligt kalla och långa och envetna vinter så känns det extra gott att kunna konstatera att växtligheten knoppas även i år. Kanske lite senare än vanligt. Men vad gör det. Det är så underbart att se att de inte har gett upp.
Vad ska det bliva av det här tro? Jag hittade något som börjat växa i sanden vid det ännu kalla havet. Kan det vara strandkål kanske? Det ska bli intressant att få följa.
När jag känner mig uppgiven så finns det få saker som är så uppiggande som att gå ut en promenad och leta knopp. De finns överallt. Under vintern gömmer de sig under någon form av skyddande skal. Men så fort det kommer lite värme och sol så tittar de fram.
Jag tror att vi människor är lite som knoppar. Ibland är energin slut. Då kanske man behöver spara sig och skydda sig mot väder och vind. Men det räcker med lite värme så är vi redo att fortsätta växa, knoppas och så småningom slå ut i blom.
Vi kanske behöver viloperioder med jämna mellanrum. Det betyder inte att hoppet är ute. Att det är slut. Det betyder bara att vi väntar på rätt tillfälle...
Vilken knopp är du idag? En som sover eller en som just börjat växa eller kanske en som blivit riktigt stor och stark?
Lycka till!
/Lena
