Det finns en berättelse som handlar om en fundamentalist som vägrar ta emot hjälp från sina medmänniskor utan istället väljer att invänta räddning från Gud. Det finns flera varianter av denna historia.
Översvämning hotar en by. Polisen kommer till huset där en man bor och erbjuder evakuering. "Nej, det behövs inte för Gud kommer att rädda mig!", svarar då mannen. Vattnet steg. En båt kommer förbi och mannen får frågan om han vill åka med. Svaret blir detsamma. "Nej, Gud ska rädda mig!". Snart är vattennivån så hög så mannen får ger sig upp på taket. Då kommer en helikopter för att rädda honom. "Det behövs inte! Gud kommer att rädda mig!", säger mannen och sitter kvar på sitt tak. Till slut drunknar mannen. När han kommer till Gud så är han mycket besviken. "Varför räddade du mig inte?". Då tittade Gud på mannen och suckade. "Jag skickade dig en polisbil, en båt och en helikopter!".
Kan du känna igen dig i berättelsen?
Oavsett livsåskådning så tror jag att berättelsen kan säga oss något. Är det inte så att vi ganska ofta stirrar oss blinda på det som vi tror eller önskar ska komma.
"Det ska bli bättre sedan om bara..."
Vi fokuserar på vår bild av framtiden.
Vi ser inte det som är.
Kanske tycker vi att livet är bra orättvist. Kanske finns där ett uns bitterhet över det som livet inte har skänkt oss. Men tänk om det är så att livet ger oss saker hela tiden. Fast vi inte ser det. För vi är så fokuserade på att invänta något helt annat.
Kan det vara så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar