Först är där en knopp, sedan en blommande blomma som så småningom, garanterat, skoningslöst och utan undantag vissnar. Innan vintern har hela växten skrumpnat och till nästa sommar har den blivit näringsrik jord som gör att frön kan gro och växa upp till nya blommande växter.
Så håller det på. Vare sig vi vill eller inte. Det är inte bara blommande växter utan även vi människor som ingår i samma kretslopp.
Här sitter jag och tänker på alla gånger jag har diskuterat med min mamma vad som borde sorteras bort och slängas. Men många saker ansåg hon var viktiga och därför måste få finnas kvar. Nu skall allt sorteras och tas om hand, skänkas eller slängas. I graven kan man inget ta med sig. Värdet på de världsliga tingen förändras. Vad är viktigt på riktigt?
Antagligen konstaterar man efter sitt jordeliv att man har tagit många saker på allt för stort allvar. Det finns mycket som egentligen, om man noga tänker efter, inte är viktigt alls. Åtminstone inte tingen. De är världsliga. Relationer är det annorlunda med. De har betydelse. Antagligen ser vi annorlunda på dem med lite distans till livet. Kanske blir det mindre viktigt att ha rätt och mer viktigt att bara umgås och ha trevligt.
Allt är bara till låns. En dag ska allting lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte minnen. De finns kvar så länge den de bor hos lever.
Det är en märklig känsla att ta fram saker som ägaren tyckte var riktigt bra-att-ha och konstatera att det får gå direkt till slängsäcken. Ena dagen kan en lapp med skriven text vara ovärderlig och nästan livsnödvändig för att nästa dag förpassas till pappersinsamlingen.
"Den som lever får se."
Men kanske kan även den som inte gör det få se både det ena och det andra?
Om detta vet vi så lite.
Vi kan bara tro med mer eller mindre övertygelse.
Man föds och man dör.
Det är det enda vi vet med säkerhet.
Vad som händer däremellan är viktigt.
Men kanske borde vi ändå inte ta det med förlamande stort allvar?
Allt gott!
/Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar