I går var det "mindfulnesskväll" här hemma hos mig. Ett gäng entusiastiska och intresserade kvinnor samlades för att få lite mindfulnessinspiration. Vi gick igenom lite teorier och gjorde övningar, bland annat "mindful eating".
En fråga kom upp som är intressant och mycket central i mindfulness.
Vad gör man om man inte kan acceptera?
Då accepterar man att man inte kan acceptera.
Mindfulness handlar inte om att prestera och uppnå mål. (Ja, visst känns det konstigt. Det är ju prestation och mål som är det centrala i våra liv i vår kultur.)
Mindfulness handlar istället om att man är medveten om det som är just nu, utan att värdera. Syftet är inte att förändra utan att iaktta och acceptera att det är som det är.
Jag vet att detta låter jättekonstigt för många. Åtminstone så lät det helt galet i mina öron första gången jag hörde det. "Så kan man väl inte göra!?" Jo, det kan man! Och det finns en vits med det.
Acceptansen handlar endast om ögonblicket. Just detta nu. Det har inget med framtiden att göra.
Tänk dig att du mår riktigt dåligt av någon anledning. Du kanske knappt orkar med dig själv och din vardag. Du kanske inte ens kommer upp ur sängen. Om det då ställs krav på dig, med mål som du inte förmår uppnå, så blir det ytterligare ett misslyckande och du kommer att må ännu sämre.
Men om du fullt ut accepterar att det är som är just nu (vilket är ganska logiskt eftersom det är så det är...) så kan det ha en förlösande effekt. Och om du inte alls kan acceptera att du mår så här dåligt - ja, då accepterar du att du inte kan acceptera.
Till slut ersätts krampaktiga krav av acceptans, förståelse, förlåtelse och kärlek. Vilket väl, även med ett logiskt tänkande, borde kunna leda till välmående. Eller?
Jag vet att detta kan låta lite flummigt kanske.
Men faktum är att mindfulness grundar sig på vetenskap.
Det har använts med framgång.
Men naturligtvis finns det bara ett enda sätt att ta reda på om det fungerar. Och det är att pröva själv. Gör det!
Ha en bra dag!
/Lena
