Dikt "Du har ett liv"

Visst är det jobbigt att röja ut allt som finns i ett hus. Men också roligt för man kan göra små fynd. Det gjorde jag i dag. Jag hittade en dikt som jag skrivit ned för längesedan. Jag hade helt glömt bort den men mindes att jag tyckte mycket om den en gång i min ungdomstid. Det behövdes inte mer än en genomläsning så kunde jag den utantill - igen. Precis som då, för många år sedan.

Dikten är skriven av en göteborgska som heter Anna Greta Wide. Hon föddes 1920 och dog 1965 enligt en hemsida som jag hittade nu. 

Du har ett liv

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

_

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket skall det inte tjäna till.

_

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du. 

 Nu ska jag se till att inte tappa bort den här fina dikten igen. 

Visst är den bra?!

/Lena

Benskörhet

Jag läste häromdagen att man konstaterat att benskörhet är vanligast i Sverige och Norge. Det verkade som att våra länder utmärkte sig i statistiken.

Min första tanke var då att denna information skulle kunna ge en vägledning till hur man undviker benskörhet. Det måste vara något som skiljer norrmän och svenska från människor i övriga länder. Kan det ha med kosten att göra? Något vi äter? Något vi inte äter? Kan det bero på livsstil eller levnadsvanor? Miljön? 

Visst undrar man. Åtminstone gör jag det. Nu kommer detta att undersökas och man kommer att hitta ett svar så småningom så vi slipper bli bensköra i så hög utsträckning. Trodde jag. Men icke.

Visst skulle det hela utredas. Men endast i syfte att ta fram läkemedel till de som har benskörhet. Jag gissar att läkemedelsföretag var med och betalade notan för undersökningen. Och de är inte så intresserade av att vi inte blir sjuka. Deras intresse ligger i att få fram effektiva läkemedel.

Vilket är bra förstås. Särskilt för alla som redan drabbats.

Men vi som ännu ej blivit bensköra skulle så gärna vilja veta om vi kan göra något för att undvika besvär och lidande som benskörhet för med sig. (Jo, det finns redan rekommendationer. Men det är uppenbart att de inte räcker eftersom vi fortfarande toppar statistiken. Eller?)

Tyvärr är det mycket dyrt med vetenskapliga undersökningar. Någon måste betala notan. Därför får vi nog inget svar på hur och vad vi kan förändra för att undvika sjukdomar.

Detta känns fel, tycker jag. 

Pengarna borde fördelas mer jämnt. 

Lika mycket resurser till utveckling av läkemedel som till 

forskning (samt kraftfulla åtgärder) om hur man undviker att bli sjuk. 

Så tycker jag. 

Ha en bra dag!

/Lena

Tänk om jag valde fel!!!

Har du någon gång tänkt tanken "Valde jag rätt?". I så fall är du i gott sällskap. Jag gissar att vi är många som har oroat oss över de val vi har gjort i livet. Stora och små. "Tänk om jag valde fel!". Hemska tanke! 

Ibland finns det verkligen val som är rätt och fel. När vi plockar svamp är det till exempel oerhört viktigt att vi väljer rätt och plockar ätbara och inte giftiga svampar. 

Men de flesta val vi gör i livet är inte lika enkla att etikettera med "rätt" eller "fel". De är alltid rätt i stunden. När vi väljer. Kanske ångrar vi oss efteråt och tänker "Om jag bara valt annorlunda". Men det där är en tanke som tar massor med energi och kanske skapar både oro och ångest. 

Ibland går det att ändra sig och göra ett nytt val. Då ska man förstås göra det om man vill. Men oftast vet man inte säkert hur bra eller dåligt valet var förrän långt senare när man har facit i hand. Ska man kunna bedöma sitt val så behöver man kunna se in i framtiden och dessutom kunna se en framtid där man gjorde ett annat val. Sedan jämföra dessa två. Ganska orimligt, eller hur? Jag har varit med om att ett dåligt val har visat sig vara riktigt bra, men först långt senare. 

Nuförtiden ifrågasätter jag mina egna tankar när de försöker övertala mig om att jag borde valt annorlunda. "Hur kunde du välja så fel?", säger de till mig. Då svarar jag att den som lever får se, om det var rätt eller fel, och sedan talar vi inte mer om det, mina tankar och jag. 

/Lena  

Tankar om livet

Först är där en knopp, sedan en blommande blomma som så småningom, garanterat, skoningslöst och utan undantag vissnar. Innan vintern har hela växten skrumpnat och till nästa sommar har den blivit näringsrik jord som gör att frön kan gro och växa upp till nya blommande växter. 

Så håller det på. Vare sig vi vill eller inte. Det är inte bara blommande växter utan även vi människor som ingår i samma kretslopp. 

Här  sitter jag och tänker på alla gånger jag har diskuterat med min mamma vad som borde sorteras bort och slängas. Men många saker ansåg hon var viktiga och därför måste få finnas kvar. Nu skall allt sorteras och tas om hand, skänkas eller slängas. I graven kan man inget ta med sig. Värdet på de världsliga tingen förändras. Vad är viktigt på riktigt?

Antagligen konstaterar man efter sitt jordeliv att man har tagit många saker på allt för stort allvar. Det finns mycket som egentligen, om man noga tänker efter, inte är viktigt alls. Åtminstone inte tingen. De är världsliga. Relationer är det annorlunda med. De har betydelse. Antagligen ser vi annorlunda på dem med lite distans till livet. Kanske blir det mindre viktigt att ha rätt och mer viktigt att bara umgås och ha trevligt. 

Allt är bara till låns. En dag ska allting lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte minnen. De finns kvar så länge den de bor hos lever. 

Det är en märklig känsla att ta fram saker som ägaren tyckte var riktigt bra-att-ha och konstatera att det får gå direkt till slängsäcken. Ena dagen kan en lapp med skriven text vara ovärderlig och nästan livsnödvändig för att nästa dag förpassas till pappersinsamlingen.

"Den som lever får se." 

Men kanske kan även den som inte gör det få se både det ena och det andra?

Om detta vet vi så lite. 

Vi kan bara tro med mer eller mindre övertygelse. 

Man föds och man dör.

Det är det enda vi vet med säkerhet. 

Vad som händer däremellan är viktigt. 

Men kanske borde vi ändå inte ta det med förlamande stort allvar?

Allt gott!

/Lena