Att tycka om sig själv är en bra början

"En människa som mår bra har aldrig behov av att ironisera, förlöjliga eller förtrycka en annan människa." (Kay Pollak)

Det verkar alltså som att förmågan att tycka om sig själv är en bra början.

Det finns de som höjer sig själva till skyarna och tycker att alla andra har "fel". Det finns de som nedvärderar sig själva och tycker att alla andra är mer dugliga och mer värda.

När man känner sig harmonisk och i balans med livet så upplever man att man själv är värdefull. Detta innebär på intet sätt att andra är mindre värde. Även om de är annorlunda än man själv och har avvikande åsikter och livsstil.

Hur man ser på sig själv och sin omvärld kan vara en bra måttstock på hur man mår.

När det kommer tankar farandes som försöker övertyga dig om att du själv eller andra är värdelösa så betyder det inte att det ÄR på det viset. Det är bara information som talar om för dig att du själv just nu inte är i god balans.

Jag hittar min balans när jag går ut i naturen.
Var hittar du din?

Önskar dig en fin helg!
/Lena

Trevlig Midsommar!

Midsommarafton!
En härlig tid då sommaren är ny, natten är ljus och förväntan hög.

I år ska jag tänka lite extra på att njuta av stunden. Lätt att glömma bort. Så man behöver påminna sig själv. Ofta.

Det blir sällan riktigt så som man tänkt sig. Oftast blir det på ett annat sätt. Vilket inte behöver vara vare sig dåligt eller bra.

Vädret rår man inte över. Man kan bara acceptera och anpassa sig. Den förmågan är vi nog många som får möjlighet att öva lite extra på denna helg.

Jag önskar oss alla en midsommar fylld med närvaro.

TREVLIG MIDSOMMAR!
/Lena

PS Kika gärna på min andra blogg www.naturensgavor.blogspot.com där du kan läsa om ett somrigt utflyktstips.

En tur i vår natur

Gårdagens promenad i naturreservatet på Rörö

blev som vanligt - helt underbar.

 

 

I naturen får jag ofta en känsla av att jag blir ett

med allt det som är runtomkring.

Tiden stannar.

Allt annat än att bara vara blir ganska oviktigt.

 

Det finns mycket nytt att upptäcka.

Titta här! Vilken vacker vy.

 

En liten vik som jag inte visste fanns.

 

Rofyllt betande djur.

 

En liten sandstrand.

 

 

Gula blommor.

 

Rosa blommor.

 

Fridlysta blommor.

 

Synd att man måste gå hem.

Där återvänder så småningom tiden och rutinerna.

Men naturen finns alltid där.

Den väntar.

Den välkomnar alla gäster.

 

Visst är det bra!?

 

/Lena

 

Stockholm Marathon

I år råkade jag befinna mig i Stockholm samtidigt som det var marathon.

Att studera människorna och företeelsen i sig var mer intressant än tiderna.

 

 

Vi stod på Vallhallavägen (ungefär mitten av loppet).

Vi väntade på löparna.

Bajamajorna väntade också.

 

Liksom funktionärerna.

 

NU KOMMER DE!

Oj, vilken fart! Det var knappt jag hann ta kort.



 

Här svischar första klungan förbi oss.

(Men stackars de som måste springa hela loppet - drygt 2 timmar - bakom avgaser från bil och motorcyklar. Känns inte så hälsosamt.)

Strax bakom springer fyra till.

Oj, vilken fart. Jubel och applåder.

(Jag noterade att ingen av dessa killar åt banan eller nyttjade majorna. Funktionärerna fick springa bredvid dem för att överlämna vattenflaskor. Här fick inga sekunder gå till spillo.)

Sedan blev det mer väntan. Funktionärerna var beredda.



 

NU KOMMER FÖRSTA KVINNAN, ropade en funktionär.

Som en gasäll svepte hon förbi.

Heja Heja!

Äntligen kom det några fler löpare.

Men var fanns alla andra? 

 

Aha! NU kommer de. Massor!

Några enstaka bajamajor blev använda. Men jag noterade att dessa löpare inte låste när de gick in. Var det för att spara tid kanske?



Tjoho! Nu kom det en stilig herre...

...en trött kanin...

...en glad stins...

...och en apa med kille i bur.

 

Det vällde förbi människor. Jag blev yr i huvudet av att försöka titta på alla. Men jag konstaterade i alla fall att allt fler bananer blev ätna, att fler löpare besökte majorna (och dessutom låste när de gick in) och att tempot gick ned och humöret (bland många) gick upp. Flera som sprang på över 4 timmar såg glada ut, hejade på kompisar de fick syn på, bytte några ord med andra löpare och till och med ställde sig i kö (!) till de nu välbesökta bajamajorna.



 

Kanske att marathon inte är den mest hälsosamma aktivitet jag har sett.

Kanske att den största likheten mellan marathon och mindfulness är att båda börjar på "M".

Men ändå - en beundransfull prestation från alla löpare.

 

Jättekul att ha fått se detta. Och jag uppskattade sååå att sätta mig ner på ett fik och njuta medan löparna sprang ett par timmar till.

 

/Lena

 

Ett år äldre

Jaha, då har man tydligen blivit ett år äldre. Och vad betyder det?

Har jag blivit ett år klokare? Ett år smartare?
Innebär det att jag gör bättre val och "slipper" alla tidsödande och energikrävande misstag?

Ja, det kanske borde vara så. Men detvete17....

Livet kan kännas väldigt krokigt. Det borde kanske bli rakare med åren. Med tanke på all erfarenhet och klokhet som man samlar på sig. Men vägen fram ser inte ut som en motorväg precis. Den slingrar hit och dit. Upp och ned. Ibland bakåt (!).

Fast om man tittar på sitt liv lite "från ovan", med perspektiv, så kan man oftast se att där finns en röd tråd trots allt. Något som har fört allt framåt. Mot ett (okänt?) mål. Det ena ger det andra. Något obetydligt visade sig senare vara väldigt viktigt.

För 20 år sedan var jag småbarnsmamma med allt vad det innebar. Det fanns inte tid för annat än att få livet att fungera. Nu sitter jag med min dotter och har "tjejkväll" och tar ett glas vitt.

Jo, men visst går det framåt. Det blir förändringar. Livet har en riktning.

Jag tror det är välgörande att helt enkelt ha tillit till att livet blir bra. Det blir som det "var tänkt". Det blir "rätt".

Många människor säger att de mentalt har stannat vid en viss ålder. De känner sig som evigt 19 eller 25 eller 37 år gamla (eller något annat). Jag har aldrig känt så. Ärligt talat så glömmer jag ofta bort hur gammal/ung jag är. Träffar jag någon som jag känner gemenskap med på något sätt så tror jag att vi är lika gamla. Det spelar ingen roll om personen i fråga är 23 eller 83 år.

Ålder är väldigt, väldigt viktigt och betydelsefullt i vår kultur. Men vilken betydelse har det - egentligen? Ok, man blir lite mer rynkig, får några fler grå hårstrån och kommer lite närmare ändhållplatsen. Men so what?

Antalet år man har levt är lätt att räkna. Men den åldern stämmer sällan med den fysiska åldern (som påverkas av livsstil mm) eller den mentala (som kan vara 3 eller 93 eller annat, beroende på dagsformen).

Nej, jag kan nog inte komma fram till vad det betyder att bli ett år äldre. Det kanske helt enkelt inte betyder så mycket? Kan det vara så?

Ha en bra dag!
/Lena